LouiseBailey

The angels that you need are never there.



Jag hatar när allt kommer ikapp mej. Man har haft så mycket att göra i lite mer än ett par veckor nu så jag har knappt hunnit med att duscha, äta och sova. Och nu när jag skar grönsaker till dippen så kom ifatt mej som en smäll i nyllet och slog ut hela mej. Tårarna började forsa, andningen blev ansträngd och jag satt på köksgolvet i panik. Kom till slut upp, röjde undan och satte mej i vardagsrummet. Måste skriva av mej. Jag måste få ut det på nått sätt. Och jag vill inte bara skrika rakt ut för då kommer väl grannarna fundera. Men snart kan jag inte göra annat. Jag vill bara skrika så högt och länge jag kan. Fråga varför. Spola tillbaka tiden och stoppa dej så du hade funnits kvar hos oss idag. Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Jag vet inte om jag kommer komma ur det och det är inte kul alls. Jag har tur som iaf har Kira hemma. Hon är underbar när man är på dåligt humör. Jag hade nog varit riktigt långt ner på botten utan henne. Och Emma. Bara ett hej när hon jobbar nere på affären vid mej gör dagarna så mycket lättare. Att hon finns så man kan smsa och höra av sej när som helst. Hon förstår verkligen. Hon var ju kusin med J. Men som sagt. The angels that you need are never there.




Min fina Kira. <3 Och mammas lilla skit Elsa till vänster. :P

Ujuj! Har varit krångliga och kaotiska dagar idag och igår. Igår var vi ju iväg till veterinären jag och min goding. Tog stygnen och så och hon sa att våteksemet redan är bättre. SKönt att veta att jag gör rätt! Sen åkte vi iväg till Ann och ROland där Kira var först innan hon hamnade hos mej. Kira fick märgben och lite slaktavfall och jag fick toast och kaffe. Mums var det! :) Sen kom vi hem. Jag blev så pinknödig att jag fick kämpa med att knipa minst en kilometer. Sen skulle man upp 3 våningar och bara trappor. Blev AKUT så jag kom in, släppte hunden och flög in på dass. Lagomt tills jag ska torka mej och resa mej så hör jag att det brakar till utanför. Öppnar dörren och ser hur Kira har Vimze i käften nertryckt på rygg mot golvet. Hon hade alltså käften över magen på honom. Jag flög ut med byxorna nere och fick tag på hunden som hade kopplet kvar på sej. Jag skrev i ren panik så högt jag kunde på henne och jag är förvånad över att grannarna inte sagt nått. Hon fick inget bett om honom men det räckte för att få både mej och katten (katten bokstavligt talat) att skita ner oss. Vimze hade sån fart upp på kylskåpet att han lyckades ta sej upp på magneterna som knappt sitter alls. Efter det var jag helt skakig och illamående i timmar innan jag kunde lugna mej.


Lyckades samla mej någorlunda och la upp Vimze och Zorro igen på fb. Sen blocket. Dom måste helt enkelt bort för att minimera risken att Kira gör så igen. Jag vet inte om det var lek bara eller om hon skulle döda. Jag hann reagera och slita tag i henne såpass fort att inget hände förutom en skärrad jag och en skärrad och dreglig katt. Fick svar ganska fort från blocket och just då om Vimze. Även respons från Carros kompis. Men han som mailade och kunde ta honom redan idag fick ta honom så han kom härifrån och fick lugn och ro. Han trivdes direkt i deras sällskap och dom gillade honom. Fick även sms kort efter att han hade trivts kanon och ätit och använt lådan och bara kurrade. Underbart! :)


Jo Kira drog sönder armen på mej igår också. Har kraftigt ont i överarmen på vänstra sidan. Kan inte lyfta nått eller knappt använda den när jag skriver på datorn. Det blev nog bara ett litet trauma där så det är väl bara att stå ut och låta det gå över. Jäkla hund tycker det är super kul att jaga katter när det är mörkt ute. Fattar inte att det är mycket roligare då. Men hon är ju lite knäpp. :P


Så idag har det mest varit lugnt. Var ju ute i 1,5 timme sent igår kväll så det fick bli lite sovmorgon. :) Sen kom dom och hämtade Vimze. Så nu är det bara Zorro som ska få nytt hem. Hoppas det går fort! Och igår pratade Kira för första gången hos mej. Idag har hon pratat massor. Så det är skönt att veta att hon känner sej hemma och trivs här. :) Så nu ska jag se klart på filmen och så ska vi ta kvällsturen och sova riktigt gott. Natti på er! :)




Fick till en jätte mysig bild på oss förut när vi myste. :) Det roliga är att här ser hon ut som en valp. Men hon är 4 år och stor för att vara tik så hon är verkligen inte så liten som hon ser ut. :P Men bilden blev himla mysig ändå trots att en annan inte är snyggast på planeten. :P

Har halkat efter mycket med bloggandet. Har bara tagit hand om Kira och jobbat så det har varit mycket. Kira fick även våteksem till råga på alla andra skador så nu är det mycket tid och energi som går åt till att sköta om henne. Men det gör mej absolut ingenting bara hon mår bra. Var iväg och jobbade idag också och chefen kallade in mej på kontoret. Hon såg att jag pressar mej själv för mycket och inte har tagit hand om mej själv. Jag har ju bara tagit hand om Kira senaste veckan och jobbat och innan det så kunde jag inte ens tänka på att ta hand om mej själv. Jag finns mer där för andra som har det tufft än för mej själv. Så hon sa till mej att vi bromsar anställningen ett tag så jag får ta hand om mej själv också och bli bättre. Och denna gången ska jag läsa klart hela Mia Törnbloms bok Självkänsla. Har aldrig tagit mej tiden för mej själv att ens läsa klart den. Ujuj! Så nu blir det som en ta-igen-sej-"semester" och komma tillbaka till jobbet fit for fight när jag kommer upp på fötter igen. Så länge är jag hemma och tar hand om mej själv och min fina Kira. :)

Ja nhu har jag ju inte skrivit här på ett tag igen. Har haft fullt upp ända upp över öronen hela veckan. I söndags kom ju rottistiken Kira 4 år hem till Roland och Ann i medskog. Jag skulle då få hem hennes valp Zelda trodde vi men hon kom inte med. Sen fick Zelda ett nytt hem iaf så jag blev inte med hund då. Roland och Ann har sen tidigare en tik och en hane hemma. Kira fungerade fint i ett par dagar med deras tik Emma. Tills det plötsligt exploderade och dom rök ihop ordentligt. Dom fick till slut isär dom med hjälp av en fotpall och hade då redan försökt bända isär käftar och haft sej så dom skulle få isär dom. Men det tog ett tag och det slutade med blod upp över väggar och på golv och rivna blommor och prylar. Dom fick isär dom och tog med Kira till nedervåningen så hon inte skulle vara nära Emma igen ifallatt. Kira blödde uppe på nosen och hade en del andra uppbitna revor. Så det var bara att få en tid till djursjukhuset och åka in med henne. Jag kom dit ett par timmar innan då dom ringde i lite panik och Kira blev jätte glad över att se mej. :)


In till djursjukhuset iaf och vi fick veta att Kira var minsann inte försäkrad så detta skulle kosta. Vi fick vänta med henne i 1,5 timme innan vi löste allt med kostnader osv innan hon kunde få behandling. När hon väl började få behandling så åkte Ann och hämtade Emma och Roland för Emma behövde också kollas för att hon inte ville lägga vikt på ena frambenet. Så runt 21 på kvällen kom jag dit. Då var Ann, Roland och Emma ute i väntdelen och väntade in mej. Jag fick komma in till Kira som låg i ett mörkt rum och vaknade till efter narkosen. Tratt på huvudet och massa sydda sår. 3 st dränage också och rakad hud på massor med ställen. Så hon ser ut att ha kommit från ett världskrig. Men vi kom till slut hem och gick och la oss så hon fick vila ut. Hämtade mediciner och allt igår och dom tar hon lite motsträvigt men det funkar ändå kanon. Och så tvättar vi ju sår och så ett par gånger om dagen. På måndag kl. 10 ska hon äntligen få bort dränagen iaf. :)

Så nu finns iaf Kira hemma hos mej och jag väntar in kontrakt och allt. Ringde även If direkt igår för att fixa en försäkring på henne. Det går inte att ha djur oförsäkrade helt enkelt! Men hon är pigg och kry och tycker bara att det är lite jobbigt med såren och tratten. Annars är hon som att inget har hänt. :) Så nu har jag den här fina lilla tjejen hemma hos mej. :)

Jag har ingen aning. Jag vet bara att jag inte alls kan svara på nån av dom frågorna. Hope is the first step on the road to disappointment som E sa. Ironiskt. Ironi på hög nivå. För allt som har med honom att göra är hope. Jag bara hoppas hoppas hoppas på något som aldrig verkar hända. Well we'll see. Blev iaf ingen film i helgen. Så just nu sitter jag i soffan hos mor och väntar på att åka nattbussar hem. Åker 01.20 och är framme strax innan 3 hemma. Sweet. Då bara 4,5 timmar tills Chili kommer. Är det nu man ska vara glad för att man köpt hem kaffe? :P Men det får iaf bli fika/lunch under dagen till veckan och en film innan jobbet. Jobbar ju 16-21 i juli så man hinner ju göra lite mer på dagarna. Så vi kör på nån dag till veckan innan jobbet istället. I värsta fall blir det en tuff kväll på jobbet efter om allt går fel. I bästa fall kommer jag inte kunna sluta le. Fast det räcker ju med ett sms från honom där det bara står "Hej" och jag ler i dagar. Men men. Det blir vad det blir. Och som sagt. Hope is the first step on the road to disappointment. Suck!




Jag saknar dej J! <3




Dance fucker dance! ;D