Memories
Jag kan inte ens sluta ögonen för att få vila lite under förmiddagarna längre. Allt kommer tillbaka och spolas upp på repeat. Gångerna jag hann träffa dej, när vi pratade, när jag fick beskedet. Jag glömmer aldrig när jag såg vad som skrevs på msn. Den kvällen jag fick veta att hon var borta. Jag vill fortfarande inte förstå att det är sant. Jag vill inte heller gå med på att det gör så ont. Jag vill inte ha såhär ont längre. Jag funderar. Men jag vet ingenting. Jag vet ingenting längre och mina dagar är så himla tomma. Jag går vara och väntar och väntar på min utredning. Inget händer. Vad krävs egentligen? Hur mycket ska jag behöva krångla själv för att få nån rätsida alls på allt? Räcker det inte snart? Tänk om psykvården kunde ha lite jävla hjärta och empati för folk nån gång. Man blir ju mörkrädd.
Tack gode gud för att A får mej att le äkta och känna värme i kroppen trots att vi mest sitter på andra sidan datorskärmarna. Hoppas vi ses snart igen.
