LouiseBailey

Ja jag vet att jag är några minuter sen så jag kan inte säga just idag.

Men igår (23e) var det på dagen 2 år sen som morfar försvann från oss.

2 år sen som jag hatar att jag missade bussen så jag inte hann säga hej då.

Men var ändå glad att jag missade bussen så han fick det fridfullt

2 år sen jag kom till sjukhuset och såg mamma, moster och mormor sitta på en bänk utanför sjukhuset.

Då jag förstog att allt var över.

2 år sen jag såg dej ligga i sängen så fridfullt med ett ljus brevid sängen.

Då jag inte klarade att gå in i rummet ens på länge för vad som väntade.

Men det kändes bra och trevligt nästan med tanke på hur sjuksköterskorna tog hand om allt.

Dom öppnade fönstret så att anden kunde flyga ut.

För 2 år sen trodde jag inte att jag skulle få uppleva denna dagen på flera år.

Att han iaf skulle få träffa ett barnbarnsbarn.

Att jag skulle få spendera lite tid med honom och få se honom le och höra honom prata mycket mer.

Jag glömmer aldrig den dagen jag åkte från min dåvarande pojkvän.

Mamma ringde och sa att jag skulle komma till sjukhuset.

Hon nämde IVA och jag tänkte bara på sjukhuset.

På bussen slog det mej vad IVA var.

Jag dog.

Kom till sjukhuset.

Blev mött av mamma som satt med mej i väntrummet utanför en stund för att förklara och berätta lite.

Att nu händer det inget mer.

Det går bara åt ett håll och det är inte bra.

Jag kom in, bröt ihop, sprang ut.

Satt en stund med mamma.

Jag var i helvetet.

Kom in till slut där alla satt så fridfullt runt omkring.

Och han låg där så fin förutom alla slangar och apparater.

Fina underbara morfar.

Men sen skiftade det ju väldigt dom sista dagarna.

På måndagen kom beskedet att det gick bara åt ett håll.

På fredagen kände han att det var dags att gå.

Gå till ett bättre ställe där han fick leva och må bra.

Och det vet jag att han gör.

Han har det så himla bra där han är och han behöver aldrig få må dåligt igen.

Och han är med mej hela tiden i lägenheten.

Det vet jag för det meddelar han mej.

Han ser efter mej så att jag har det bra.

Så även om jag skulle göra absolut allt för att ha honom här igen så känns det bra att veta att han alltid är med mej.

Älskade underbara morfar.

Saknar dej så fruktansvärt mycket!

Jag fick lite mer än 20 otroliga år med dej.

Och du har verkligen varit världens bästa morfar.

Tänker på dej jätte mycket.

Speciellt just nu.

R.I.P älskade morfar 20/10 1941 - 23/5 2008.

Älskar dej! <3