LouiseBailey

Tills drygnils kom på att sms bomba mej en stund innan 4 och nästan en timme framåt så jag blev klarvaken. :P

Sen började fåglarna härja om att det är morgon och nu är det svin ljust ute.

Var väl trevligt iofs och jag är lika förvånad över varför det är just jag som kontaktas men det ligger väl nått bakom det. :P

Men det jobbigaste nu blev att jag inte kan försöka somna om.

Jag kan inte blunda alls.

Det är 5 dagar kvar tills det var exakt 3 år sen jag fick beskedet.

Det är 9 dagar kvar tills det är exakt 3 år sen han lämnade oss.

Jag har fortfarande inte fattat det.

Han sitter kvar i sin fotölj och kollar på tv.

Jag är arg, förbannad.

Får man vara det för att någon har gått bort?

Jag vet att det är själviskt.

Men jag är arg över att han knappt hann börja sin pension innan han gick bort.

Över att han blev sjuk så ung.

Över att han lämnade oss och jag kommer ALDRIG få se honom igen.

Jag minns fortfarande varenda sekund från att jag fick samtalet av mamma att komma till sjukhuset till den dagen han gick bort.

Hur jag bröt ihop när jag gick in till alla och han låg med slangar överallt.

Att jag var där varje dag i 5 dagar tills han gick.

Han blickar och hur han såg ut.

Dagen Tompa och Eva kom och sa hej då.

Dagen då jag missade bussen den 23/5-08 och tog nästa buss för att komma till sjukhuset och hälsa på innan jag skulle sova hos moster hela helgen.

Jag minns såväl när mormor, mamma och moster satt utanför sjukhuset och jag förstog direkt.

Och det brast för mej ordentligt.

Jag minns att vi gick upp och jag skulle gå in i rummet.

Det gick inte alls.

Förrän det kom en mamma med en bebis som bodde i rummet mittemot.

Då förstog jag att han är inte borta, han har bara gått vidare i en annan kropp.

Jag minns fortfarande så väl när jag sa att jag verkligen aldrig kommer få se honom igen och jag och mamma bröt ihop.

Det var tatueringsmässa den helgen och jag vann min första tävling.

Och jag är säker på att det var morfars förtjänst.